Oinspirerad

Alltså... det är nåt vajsing med bloggen... den ser inte okej ut. Så varje gång jag vill skriva nåt tappar jag lixom gnistan. För den det inte okej ut. Måste åtgärdas på ett eller annat vis.

Inspirerad

Ikväll åkte trädgårdsklubben ( aka trädgårdssällskapet, trädgårdsjuntan... Vad vi nu ska kalla det hela...) och besökte den vida berömda "Piongubben" utanför Harbo.
En sådär härligt gnetig gubbastrutt som är så charmig att man blir helt förtjust i honom. Och vid sin sida den mest sprudlande lilla gumma! Dessa bor mitt i skogen i ingenstans och har där startat en plantskola.
Å vad jag älskar att stöta på denna sortens människor!
Jag blev så väldans inspirerad ikväll! Inte bara gällande blommor o växter, utan inspirerad att vara generös och välkomnande. Att inte kräva att allt ska vara prima perfekt alla gånger (den risken är visserligen rätt liten när det gäller mig:) jag känner mig inspirerad att vara en människa som bjuder på mig själv, och som törs vara mig själv. Om det så handlar om att sätta på en gammal grammofondänga mitt upp i allting. Ja, för så gjorde han, Piongubben. Medans vi satt i deras hem och drack kaffe och mumsade hembakt efter att ha köpt pioner och perenner. Det kändes så generöst och hjärtligt. Avlappnat och genuint.

Och nä, inte vidare trendigt och ballt. Inte alls faktiskt. Men gott och skönt.

Och så känner jag mig så inspirerad att våga ge drömmar en chans. Hur många går inte och drömmer om en egen liten planteskola utan att göra slag i saken? Hur många skulle inte vilja bjuda in grannen på kaffe men inte vågar? Eller varför inte lira lite gammal hederlig gramofon för sina gäster? Tänk så många drömmar och planer som man inte törs. Stora som små.


- Posted using BlogPress from my iPhone