Skillnaden mellan mej och Anders

Anders grejar. Han grejar sådär på sitt allra noggrannaste sätt. Jag har en hatkärlek till Anders noggrannhet. Jag älskar den för att allt han gör blir så fint och ordenkligt. Jag hatar den för att det tar så evigt lång tid. Men mest älskar jag den... oftast...

Just nu är Anders noggrann med en liten listbit. En listbit på ungefär 6 cm. Det är den lilla listbiten som lixom svänger från väggen in mot dörren. Med denna lilla lilla listbit har han grejat med i säkert en och en halv timme nu. Han sågar och filar, går tillbaks till väggen och kollar, går tillbaks till sågen och sågar lite till... fram och tillbaka. Jag går och ler lite för mig själv... det är lite kul att se Anders i sitt allra noggrannaste esse. Jag älskar noggrannheten! Men så blir jag lite sur efter ett tag... jag menar, hur mycket finns det att såga på en liten liten liten listbit?? Hade det varit jag som fixat listen så hade det antagligen inte blivit nån list, kanske lite vit målarfärg, det duger gott!

Noggrannheten är nog den största skullnaden mellan mej och Anders... och tålamodet, för hör nu här:

När den lilla lilla, så kärleksfullt utformade listbiten var färdig och skulle spikas på plats så sprack den!! Hade det hänt mig (vilket aldrig skulle hända, för jag hade aldrig jöbbat så länge på en liten listbit, men låt oss nu säga att jag sågat på en listbit i en och en halv timme, och så sprack den..) så hade jag sulat den rackarns biten i väggen och skrikit- MEN SKIT I DET DÅ EVIGA APLIST!!! Varpå jag antagligen hade surat den eftermiddagen. Men nu var det Anders som sågat på den lilla listbiten som gick sönder. "Ajdå"! utbrister han lite lungt och sansat. "Typist"! fortsätter han. Så börjar han lungt och stilla såga och mäta och såga och mäta på en ny liten listbit...

Tålamodet har jag ingen hatkärlek till. Bara kärlek. Och självaste Anders oxå. Bara kärlek.