"Självömkan, förstår du Paula, det kommer inte från Herren!" är ett mantra som kantat hela min uppväxt. Det är vår far som alltid manat oss att oavsett hur ont man hade, hur stygg någon hade varit, hur pestigt livet var så hade man aldrig, under några som helst omständigheter rätt att tycka synd om sig själv. Aldrig.
Att tycka synd om sig själv är aldrig rätt. Pappa fick gärna tycka synd om en. Mamma oxå. Syskon och kompisar var okej, men en själv fick man aldrig tycka synd om.
Men nu, när jag är vuxen och bestämmer själv, så bestämmer jag att efter två veckors sängliggande i denna sega influensa, är det faktiskt synd om mej! Jättesynd om mej! Rätt var det är så tror jag att jag håller på att bli frisk. Igår tillexempel. Då va jag bergis på att jag skulle bli frisk. Men icke sa Nicke! Istället fick jag ont i örat som grädde på moset. Fint. En öroninflammation på det här. Det vore väl nåt!
Så även om självömkan inte kommer från Herren, så tänker jag iallafall tycka synd om mig själv idag! Så det så!