Fas två??

Igår skulle den lilla familjen Lundberg julstrosa på stan. Inhandla de sista klapparna och ha det mysigt. Det var planen. Gallskrikande unge, osams föräldrar och stelfrusna fingrar blev verkligheten.
Idag skulle den lilla familjen Lundberg gå på mysig julmarknad i Sigtuna. Det var planen. Gallskrikande unge, osams föräldrar och stelfrusna fingrar blev verkligheten.

Men på vägen hem från sigtuna stannade världen till för en sekund eller två. Tanken slog nämligen mig att vi är påväg in i fas två i Paulas småbarnsfamiljeteori! Har vi kommit dit??

Jag vet inte om jag berättat för er om min småbarnsfamiljeteori. Det är ju så att jag fått den stora äran att under större delen av mitt liv fått studera ett antal småbarnsfamiljer på nära håll. När jag var 8 blev jag faster för första gången. Sedan dess har 17 ytterligare syskonbarn  fått äran att få födas in i den Jakobssonska släkten.
Denna ständiga utsatthet för småbarn och inte minst småbarnsföräldrar gör ju att man börjar fundera varför livet för småbarnslivet ser ut som det gör. Detta har resulterat i Paulas småbarnsfamiljsteori.
Teorin går ut på att ett föräldrapar går igenom ett antal olika faster från det att det första barnet föds tills det att alla barnen är större och någorlunda självgående. I dessa faser varvas perioder av harmoni och oharmoni. Jag ska här kort dra dessa faser för er:

Fas ett: Barn nummer ett har kommit till världen! Ett barn, inget barn! Iallafall inte det förat 1 1/2 åren. Man kan i stort sett leva på som förr. Man tar ungen under armen och lever vidare som innan. Den hänger på och sover ju gärna i vagnen! Föräldrarna är harmoniska!

Fas två: Inträffas gärna när barn två föds, alternativt vid barn tre om föregående barn är mycket lugna i sin personlighet. Fas två är en orollig och icke-harmonisk fas. För föräldrarna tror att man fortfarande kan leva på som vanligt, som i fas ett. (Man tror exempelvis att man kan vara ute och ränna på stan eller på julmarknader hela dagarna, och komma undan med det.) Dock innebär innehavet av små barn en viss begränsning i detta. Krocken mellan barnens begränsande effekt och föräldrarnas ovetande om sitt varnade i andra fasen innebär typisk oharmoni.

Fas tre: Inträffar i den stund föräldraparet inser att livet är faktiskt inte riktigt som när de var ensamma, eller hade ett barn. Ofta tar det ett antal år innan detta inträffar. Eller ett ytterligare antal barn, processen kan då påskyndas. För nöden har ingen lag. Man måste helt enkelt komma ur den andra fasen för överlevnadens skull. Fas tre är ytterligare en harmonisk fas.
Man inser att det inte är så tokigt att näthandla sina julklappar, och att julkänslan faktiskt kan infinna sig trots att att par extra dammtussar yr mitt i kladdandet med papparkaksbak. Och att småbarnspyntade papparkakor kan vara minst lika mycket julmys som att bli bjuden på glögg medans man småstrosar på
NK-s julpyntade porslinsavdelning i sökandet efter julklapappar. Harmoni!

Fas fyra: Nu börar barnen bli lite större. Detta gör att föräldrar tror sig kunna gå tillbaka till fas ett! En otrevlig fälla! För det kan man inte, inte ännu! Barnen är fortfarande barn, om än lite större. Föräldrarna börjar på med alla sina projekt igen, ty man tror sig ha tid med detta, vilket man egentligen inte har. Denna fas kantas ofta även av tjat om "egentid" och andra eländiga riskmoment. Fasen är inte lika oharmonisk som den andra fasen, men disharmonin går inte att ta miste på!

Fas fem: Barnen är större. Nu börjar ytterligare en tid av harmoni. Tempot för föräldrarna är lugnare, och har man spelat sina kort rätt i föregående fas så börjar livet någorlunda likna livet innan barn. Barnen börjar få egna liv, så även föräldrarna.