Mitt barn mår bra!!

Bebisen i magen har bråkat lite. Man kan säga att han hotade med att kasta in handduken.
Det är rätt så många bebisar i våran närhet som kastat in handduken i förtid.
Det är har varit otroligt jobbigt. Jag trodde jag skulle förlora mitt barn!
När det väl var dags att lägga sig i den berömda stolen, eller kanske den ökända stolen, den med på tok för hög fotpall för att kännas helt bekväm om man säger så... Då slår det mig att den här mannen, som jag gått till i kristid, när jag tror att mitt barn håller på att dö, han kan lika gärna ha ihjäl ungen! För honom är mitt barn inte ens ett barn. Han talar om mitt barn med termen "graviditet". "Graviditeten är levande och mår bra".
Detta är visserligen ord som lättar mitt hjärta och får tårarna att rinna. Ändå med en något besk eftersmak av bristande förtroende. Förstår den här mannen hur viktig den här " graviditeten" är?? Förstår han att det är ett barn? Svaret är enkelt och fruktansvärt: nej, det gör han inte. För jag har inte passerat vecka 22.

Förstå mig rätt nu. Doktorn jag mötte var säkert jätteduktig och kunnig på alla sätt och vis. Jag vill inte åt honom personligen på något vis.
Men det var en oerhört märklig känsla att slås av det faktum att för honom är inte mitt barn värt något i sig. Och att han nästa arbetspass lika gärna kan klippa livsnerven av lika gamla barn. Eller "graviditeter".

Jag gick därifrån med jublande glädje, mitt barn lever och mår bra!
Jag gick därifrån med ett bristande förtroende för sjukvården, om barnet inte skulle må bra, skulle man göra sitt bästa? Varför skulle man det?