Jag lever ett relativt problemfritt liv. Vi har mat att äta. Ett hus att bo i. Vi är friska. Inga bekymmer av det allvarligare slaget.
FÖRUTOM människor tillhörande en viss yrkeskategori. Säljare. De blir bara fler och fler.
Hur många NIX-register man än är med i så hittar de kryphål så de kan ringa ändå (exemepelvis "du premenuerade på tre nummer av vår tidning för hundra tusen år sedan".)
För att inte tala om på stan! Där florerar de i kopiösa mänder nu för tiden! Stora bisvärmar av Amnesty-medlems-jagare och tele2-abonemangs-krängare.
Och de känner igen bräckliga själar som jag. De kan lukta sig till oss på mils avstånd. "OO, där kommer en såndär som vi kan lura på vad som helst för att hon inte vill vara otrevlig!"
Japp, sån är jag. Kan inte säga nej för att jag vill inte vara otrevlig. Larvigt? Indeed! Men när de börjar på med sin säljarmonolog, när ska man avbryta för att säga nej tack?? De ger en ju inte ens chansen förräns efter tio minuter då de avslutar med "Det låter väl bra?" Ska jag gå ha låtit dem prata sig torra i halsen för gäves? Och visst, även om jag inte vill ha det de erbjuder så låter det väl bra (vad ska man säga??) Och DÄR, i den sekunden är man fast! Där är det klippt. Därmed sitter man på deras krok och som en stackars oskyldig fisk som bara var ute på en liten simtur vevas man in. för att dras upp och få nacken avbruten.
Allra värst är det när de kommer och knackar på dörren. För då vill de oftast sälja något dyrt. Larm och sånt. Och där står man i dörrhålet. Eller i telefonluten. Eller i centrum. Hör hur säljaren i fråga bara pratar och pratar och pratar. Allt man tänker på är hur man ska komma ur den här situationen. Och gråter på insidan.
Eviga säljare...
Recent Posts
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men jag är en rätt snäll såljare:-) Förutom när jag skriker åt kunderna i telefon:-) Men man måste lära sig respektera kunderna, då får man så trevliga toner tillbaka.
SvaraRaderaVet ang att säga nej. Jag har ju så svårt, eller hade väldigt svårt. Jag pratade med en säljare ca 30 min, han ville att vi skulle ha tele2 på hemtelefonen tror jag det va. Jag kunde inget annat göra än att byta hela vårt abbonemang, han hade ju pratat så länge. När Kristofer kom hem sa han upp allt:-)
Men dörrknackning är hemskt, vågar knappt öppna, säga nej öga mot öga e jobbigt. Ser jag säljare på stan tar jag omvägar:-)
Kramis
Jag tyckte att hela försäljare på stan-påhoppen eskalerade i samma sekund som man blev med barnvagn. Har en teori om att säljare dels hoppas på att vi småbarnsmammor ska vara extra snälla (och dumma?), och att vi därtill inte har något i världen som stressar oss, vilket gör att vi alltid har tid på en liten pratstund på sisådär en livstid.
SvaraRaderaJag höll på att bli galen när jag stressade mellan Sthlm och Uppsala med Theo! Fick värsta hjärtproblemen varje gång jag såg en Rädda barnen-bössa eller Palestina-sjal. Jag VISSTE att de skulle välja ut mig och detta besannades utan undantag ALLTID! Grr...
Nu väljer jag konstant omvägar, och hinner de ändå ifatt bromsar jag inte ens in. Får de en att stanna är man fast! Jag säger något skojigt (om det är telefonabbonemangssäljare) eller något vänligt (om det handlar om välgörenhet) och springer därifrån. Rädda sig den som kan!
Hade också det där problemet tidigare. Tillslut satte jag en lapp på telefonen där det stod: "SÄG NEJ!!!" Det hjälpte! Nu klipper jag av innan de ens hinner börja:"Jag har inte tid och jag är inte intresserad men tack ändå. Hej då!" Med trevlig men bestämd röst. Det funkar! Går mkt sällan på stan, men de få ggr jag gör det hittar de till mig med. Ja visst! Har svårt att säga nej till välgörenhet, men har nu börjat svara att jag redan ger genom en annan organisation och önskar dem lycka till! Funkar också! Man kan säga nej utan att vara otrevlig. Kaxa på dig! :)
SvaraRaderaVad roligt att du har börjat skriva igen, har längtat.
SvaraRadera=)