Mitt barn mår bra!!

Bebisen i magen har bråkat lite. Man kan säga att han hotade med att kasta in handduken.
Det är rätt så många bebisar i våran närhet som kastat in handduken i förtid.
Det är har varit otroligt jobbigt. Jag trodde jag skulle förlora mitt barn!
När det väl var dags att lägga sig i den berömda stolen, eller kanske den ökända stolen, den med på tok för hög fotpall för att kännas helt bekväm om man säger så... Då slår det mig att den här mannen, som jag gått till i kristid, när jag tror att mitt barn håller på att dö, han kan lika gärna ha ihjäl ungen! För honom är mitt barn inte ens ett barn. Han talar om mitt barn med termen "graviditet". "Graviditeten är levande och mår bra".
Detta är visserligen ord som lättar mitt hjärta och får tårarna att rinna. Ändå med en något besk eftersmak av bristande förtroende. Förstår den här mannen hur viktig den här " graviditeten" är?? Förstår han att det är ett barn? Svaret är enkelt och fruktansvärt: nej, det gör han inte. För jag har inte passerat vecka 22.

Förstå mig rätt nu. Doktorn jag mötte var säkert jätteduktig och kunnig på alla sätt och vis. Jag vill inte åt honom personligen på något vis.
Men det var en oerhört märklig känsla att slås av det faktum att för honom är inte mitt barn värt något i sig. Och att han nästa arbetspass lika gärna kan klippa livsnerven av lika gamla barn. Eller "graviditeter".

Jag gick därifrån med jublande glädje, mitt barn lever och mår bra!
Jag gick därifrån med ett bristande förtroende för sjukvården, om barnet inte skulle må bra, skulle man göra sitt bästa? Varför skulle man det?

Säljare

Jag lever ett relativt problemfritt liv. Vi har mat att äta. Ett hus att bo i. Vi är friska. Inga bekymmer av det allvarligare slaget.
FÖRUTOM människor tillhörande en viss yrkeskategori. Säljare. De blir bara fler och fler.
Hur många NIX-register man än är med i så hittar de kryphål så de kan ringa ändå (exemepelvis "du premenuerade på tre nummer av vår tidning för hundra tusen år sedan".)
För att inte tala om på stan! Där florerar de i kopiösa mänder nu för tiden! Stora bisvärmar av Amnesty-medlems-jagare och tele2-abonemangs-krängare.
Och de känner igen bräckliga själar som jag. De kan lukta sig till oss på mils avstånd. "OO, där kommer en såndär som vi kan lura på vad som helst för att hon inte vill vara otrevlig!"

Japp, sån är jag. Kan inte säga nej för att jag vill inte vara otrevlig. Larvigt? Indeed! Men när de börjar på med sin säljarmonolog, när ska man avbryta för att säga nej tack??  De ger en ju inte ens chansen förräns efter tio minuter då de avslutar med "Det låter väl bra?" Ska jag gå ha låtit dem prata sig torra i halsen för gäves? Och visst, även om jag inte vill ha det de erbjuder så låter det väl bra (vad ska man säga??) Och DÄR, i den sekunden är man fast! Där är det klippt. Därmed sitter man på deras krok och som en stackars oskyldig fisk som bara var ute på en liten simtur vevas man in. för att dras upp och få nacken avbruten.

Allra värst är det när de kommer och knackar på dörren. För då vill de oftast sälja något dyrt. Larm och sånt. Och där står man i dörrhålet. Eller i telefonluten. Eller i centrum. Hör hur säljaren i fråga bara pratar och pratar och pratar. Allt man tänker på är hur man ska komma ur den här situationen. Och gråter på insidan.

Eviga säljare...

Konferens och gröna lund!

Konferensen är SLUT! Det finns ingen vecka på året som går så fort som vecka 30! Det har varit härliga möten, goda taccotallrikar, många gamla vänner och väldigt blåsigt! Ralf har åkt karusellen på barnområdet minst hundramiljoner gånger!




Nu är den iallafall slut. Detta firas med ett grönalundbesök i goda vänners lag! Mer karusell!

Nu har förresten min rara lilla iphone kommit hem! Detta efter ungefär hundra år på lagning! Hurra!

Väl mött!

sakta sakta sakta...

... börjar blogglusten återkomma. Idag är det dessutom grått och regnit -perfekt bloggväder. Och stackars magsjuka Ralf bara sover och sover -massa bloggtid...

Det har hänt så mycket sen sist. Så mycket som är obloggat om. Det på nåt sätt gör att bloggen känns okomplett och därför lite tråkig att fortsätta...
Viktigast av allt: Ralf ska få ett syskon! Hoppsi poppsi! 27 januari är det beräknade datumet. Å va det ska bli mysigt att sitta inne under den mörka kalla långa tråkiga februarimånaden, då man i vanliga falla bara väntar och väntar på tussilago och takdropp, och snosa och gosa med våran lilla lilla bebis!
Vi har dessutom suttit i våran bil väldigt, väldigt mycket! Först åkte vi till Rumänien med farmor och farfar. Där fick vi en förtsklassig rundvisning av EFI:s arbete. En resa som bara i sig själv behöver ett långt långt inlägg.
Vi har dessutom åkt ner till kroatien och solat och badat och sånt. detta tillsammas med kära vännerna Hugosson.
Ralf har lärt sig gå, blivit ettårsfotograferad, blivit ännu mer gosig, ännu mer busig. Vi har varit och badat, massor -det har visat sig att Ralf är en liten badfirre. Vi har tiitat på kosläpp i Stabby gård, Storebror har tagit examen och blivit syster, vi har renoverat vårat lilla uthus. Kronprinsessan har gift sig, vi har firat midsommar, en av oss har blivit 26 och...

Ralf spanar i kroatien.

Gosig!

1!

Lillplutt blir ett idag! Lite knasigt men vältigt skojigt var det när mamma och pappa kom insjungandes imorse:-)

Friskis!

Frisk! Jag är frisk! Sjukdomen har fått ge vika för ett segrande immunförsvar! Underbart! Glory!
Igår var vi ute på premiärpromenad!
Ralf hade premiär för sina balla gympadojjor och skinnpaj!

Pappa, det är faktiskt jättesynd om mej!

"Självömkan, förstår du Paula, det kommer inte från Herren!" är ett mantra som kantat hela min uppväxt. Det är vår far som alltid manat oss att oavsett hur ont man hade, hur stygg någon hade varit, hur pestigt livet var så hade man aldrig, under några som helst omständigheter rätt att tycka synd om sig själv. Aldrig.
Att tycka synd om sig själv är aldrig rätt. Pappa fick gärna tycka synd om en. Mamma oxå. Syskon och kompisar var okej, men en själv fick man aldrig tycka synd om.

Men nu, när jag är vuxen och bestämmer själv, så bestämmer jag att efter två veckors sängliggande i denna sega influensa, är det faktiskt synd om mej! Jättesynd om mej! Rätt var det är så tror jag att jag håller på att bli frisk. Igår tillexempel. Då va jag bergis på att jag skulle bli frisk. Men icke sa Nicke! Istället fick jag ont i örat som grädde på moset. Fint. En öroninflammation på det här. Det vore väl nåt!

Så även om självömkan inte kommer från Herren, så tänker jag iallafall tycka synd om mig själv idag! Så det så!

Glada fräshingar...

...har just hälsat på. Brunbrända och snygga. Det var delar av sälenresesällskapet som bara ville berätta om de perfekta åkförhållandena, den blåa himlen, hur fräsh och central stugan var och vilka kalaaaasdagar de haft och lite så. Och önska mig krya på mig. Tack.

Jag är inte bitter.
Jag har ju fått den stora äran att vara feberfri i nästan ett dygn! Det är inte illa det heller.

Bitterhet bor i dårens bröst

Mysiga middagar med familj och vänner. Ett och annat kyrkobesök. Promenader i underbara vårsolen. Utflykt till tant Brun i Sigtuna. Konstrunda i norduppland. Och en Sälenresa.

Det var våra planer för påsken.
Allihopa inställda till förmån för influensa.

Meneeeh, ja änte bitter. Inte alls.

Hoppas ni andra haft en trevlig påsk iallafall....